Jaha, så var det avklarat. Det gick åt pipan. Kommer in till det där väntrummet där man absolut inte vill vistas, fast för en gångs skull så ser det inte ut som ett bombnedslag på bordet (jippie). Sitter i dom där sofforna, som för övrigt verkar vara nya, med röda kuddar och kollar på klockan, öppnar en liten liten bok med fakta om hepatit C, snabbkollar i den och vips så står sköterskan framför mig. Happ tänkte jag, det är väl bara att göra det man ska så jag ställer mig upp, säger åt Emma och mamma att stanna i väntrummet och sen så traskar jag vidare in i ett litet litet rum som man nästan får cellskräck i, sätter mig på sängen och väntar. Och så som vanligt så ska det ju ställas frågor hit och dit och gullig och rar som jag är så svarar jag på alla frågor, inte nu för att det var många, kanske tre stycken men ändå. Sen går sköterskan iväg och jag sitter på den där jäkla sängen med det fär jäkla pappret under rumpan och bara stirrar in i väggen, tänker om jag ska våga lyfta på den lilla gula boken som ligger ovanför sprutan och kolla läget. Tänkte att jag ville veta hur sprutan såg ut, men jag vågade inte. Till slut kommer sköterskan in, hon drar bort mitt emlaplåster (som jag hade satt perfekt!) torkar lite där det har suttit, fixar sprutan, ber mig kolla bort. Det var då mina spagettiben och hela min spagettikropp gjorde sig påmind, jag ville bara sjunka genom marken och försvinna! Nåja, jag kollar bort och helt plötsligt sticker hon. Ont gjorde det, jag trodde att jag skulle svimma. Men nu är det i alla fall gjort!!

Okej, jag skojade om att det gjorde ont, det gjorde inte ett dugg ont och jag höll inte på att svimma! Men hade jag inte haft det där plåstret hade det nog gjort ont. Så nu vet ni det, första sprutan någonsin som inte har gjort ont. Det kanske ska bli min nya hobby att ta sprutor? Eller nä, då måste vi ha så många emlaplåster hemma ;)

Vi har börjat med photoshop på datorkunskapen, det är kul! Det enda som är svårt är att jag inte fattar något av det vi ska göra nu så då skriver jag ett inlägg istället.

Nu är det bara cirka två timmar kvar innan jag ska till den där jäkla vårdcentralen, sätta mig i det jäkla väntrummet med tidningar från i sommras som man redan har läst och bara vänta på att sköterskan ska komma och ropa: Hanna Nilsson! Det är då mina ben kommer spela mig ett spratt och bli som kokade spagettisar, min andning kommer bli snabb och min puls kommer gå i 200. Jag längtar inte till det där ögonblicket. Det är tur att Emma ska följa mig och hålla mig i handen. Det skulle inte behövas eftersom att min arm kommer vara betövad, men det kan vara bra med ett socialt stöd ändå! Jag känner redan hur pulsen börjar gå allt snabbare. Hur ska detta sluta?

Kan man verkligen bli kär över internet? Eller kan man bli kär genom att prata i telefonen och via msn? Kan man bli kär fastän man aldrig har träffats? Jag funderar jag. Jag tror inte att man kan det. Det är ju inte samma sak som att träffas i verkliga livet, eller är det det? Kan man vara tillsammans fastän man aldrig har träffats? Jag vet många som har blivit tillsammans över internet och sen då dom har träffats har det inte varit som man har tänkt sig och så gör man slut. Skulle en som bor här i Norrbotten kunna vara tillsammans med en i Skåne t.ex? Vad händer om man aldrig träffas? Det är nånting som jag har funderat på, och idag fick jag ännu mer funderingar på det. Nåja, alla gör vi som vi vill! Jag bara spånade lite.

Tack David, det känns bra att nån önskar mig lycka till!

Vad är det här? För någon dag sen snöade och igår regnade det! Vad kommer här näst? Sol och +30? Nä, nu får det vara nog. Antinge är det höst, sommar, vår eller vinter. Inte vill vi ha något mitt emellan. Själv så önskar jag att vintern kommer så snart som möjligt. Vad tycker ni? Jag gillar inte sånt här slaskväder då man inte vet vad man ska ha för skor för att alla skor man har inte är vattentäta. Kanske måste införskaffa mig ett par gummistövlar, eller så inte.